Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Att inte se skogen för alla träd

Så kom nya kapitlet för fritidshem snart att bli verklighet. Läroplanen ska specificera fritidshemnet än mer och verksamheten synliggörs således ytterligare i de gemensamma dokumenten.
Kapitlet har remissats, skrivits om och justerats i över ett år.
Att kopplingarna till kunskap och lärande understryks än mer i kapitlet är föga förvånande, trots detta är det inte detaljstyrt utan lämnas ännu öppet för professionen att planera.

Vad som förvånar mig är hur ”friluftsliv” fick så stor plats i det sista förslaget.
Att fritidshemmet ses som en given arena för ett liv i natur och miljö.

När jag pluggade till fritidspedagog hade naturkurserna satt klorna djupt i utbildningen. Det var en handfull läger, fågeltentor(!) och herbarier.
Lite som att fritidspedagogerna är utbildningsväsendets skogsmullar.
Och visst går det hand i hand med en äldre bild av fritidspedagogens kompetens, men just därför blir jag förvånad över att en ny skrivelse kring fritidshemmets uppdrag är så präglat av friluftsliv.

Men, är det inte bra att kunna handleda barnen ute i miljön. Att kunna svara på vilka fåglar som sjunger idag och vilka blommor vi ser längs stigen?
Jo, så klart det är bra att kunna orientera sig utomhus med barn.
Men då borde vi lika gärna läst in oss på stadsplanering och arkitektur så vi kan handleda barnet genom närmiljön.
Vi borde ha läst på oss om olika graffiti och tags för att kunna svara på vilka målningar vi ser längs cykeltunneln.
Eller en konsthistorisk kunskap när vi besöker museet.

För närmiljö och samhällelig orientering borde vara större än stövlar och fiske.

Fritidspedagogik måste kunna vara större än den romantiserade bilden av barnet i skogen.

Andreas Nyberg / 20 maj, 2016 / Okategoriserade

Dagens unga…

Allt oftare ser jag pedagoger dela artiklar om hur dåliga dagens barn är. Eller deras vårdnadshavare. Som alla generationer före oss påstår artiklarna att dagens unga är lata och självcentrerade.
Dagens vuxengeneration har till och med fått ett hånfullt verb för dagens fostran, som flitigt används -”curla”. Det heter att dagens barn är så pass överbeskyddade att det skulle vara skadligt för deras utveckling.
Detta finns det förstås inga belägg för, utan precis som tidigare generationers fördömande av unga bygger det på moralism och känsloutspel. Det lilla som finns forskat om ”curlande” föräldrar visar snarare att deras barn klarar sig bättre högre upp i utbildningssystemet.
Således borde ”curling” snarare uppmuntras än fördömas. Men det är hör liksom till vuxnas dömande av barn att avfärda de rationella argumenten.
Precis som med myten om att stillasittande skulle ha negativ effekt på ungas hälsa. Det finns inget vetenskapligt stöd för, och är således inget att hänga upp sig på. Men även där vill vi gärna bevara vår känsla före saklig fakta.

Det finns heller inga belägg för att dagens barn är självcentrerade, snarare hör det till ungdomsåren att centrera just kring sig själv. Hjärnan är helt enkelt inte fullt utvecklad innan 20-årsåldern.
Och uppenbarligen förstår vi inte detta förrän vi själva vuxit upp, och är då övertygade om att den yngre generationen minsann är än värre. (Frågan är ju då vem som egentligen är självupptagen?)

Men dagens barn kan ju inte ha tråkigt. Det är nyttigt för barn att ha tråkigt!
Nej, det finns förstås inga belägg för detta heller. Tvärt om visar forskning att tristess kan orsaka självskadebeteenden hos majoriteten.
(Lustig är att vuxna som å ena sidan hyllar att ha tråkigt, själva tillrättavisar barn med ”ha inte så tråkig inställning!”)

Och precis som böcker och Beatles var skadligt för unga då, är mobiler och TV-spel skadliga idag.

Som fritidspedagog måste jag kunna vara nyfiken på och förstå ung kultur. Det hör till mitt uppdrag att vara lyhörd och inte moralisera kring barns levnadsvillkor och estetiska intressen.

Jag måste kunna förhålla mig till hur det är att vara ung idag för att kunna skapa en miljö för unga kulturskapare att utvecklas i.

Den förståelsen kommer inte av att jag delar fördömande artiklar på nätet.

Andreas Nyberg / 19 maj, 2016 / Okategoriserade

Barnmenyn

”Barns liv levs i barndomar som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara.”

Barndomssociologen Berry Mayalls fras är ord som borde genomsyra alla pedagogers betraktelser av sitt yrkesutövande.
Om vi utgår från att det är vi som vuxna som definierar vilken barndom vi vill erbjuda barnen på fritidshemmet är det av yttersta vikt att ständigt rannsaka på vilka grundvalar vi bygger vår verksamhet.
Vår syn på barn. Barndom. Barnkultur.

För drygt en vecka sedan var det fritidshemmens dag, och vilken bild av fritidshemmets pedagogik valde vi som pedagoger att visa upp?
Många är exemplen på att dagen främst erbjöd allehanda aktiviteter. Det har varit allt från boccia, balansgång till prova på pilbåge och blåsa såpbubblor.
En bild av fritidshemmet som en arena för vuxeninitierade lekar och göromål.

Själv tycker jag det finns en risk att visa upp endast schablonbilden av fritidshemmet. Jag tror det missgynnar verksamheten att endast synliggöras som en arena för allaktiviteter.

Men förutom att det är en skev och enahanda bild av fritidshemmet vi visar upp, vittnar det också om en enahanda bild av barn och barndom.
För är erbjudna aktiviteter verkligen det mest festliga vi kan erbjuda barn när det är dags att fira fritidshemmet som pedagogisk institution?

Är det främsta i barndomen att vuxna serverar styrda lekar i lagoma doser?

Jag tänker att vår fäbless att organisera aktiviteter för barn riskerar att begränsa barns barndom.
Vi låter egna fantasis ramar begränsa barnets fantasi. För det är inte hög grad egna val vi erbjuder, utan det är snarare vårt eget urval vi serverar.

Jag kommer att tänka på barnmenyn på restauranger, där barns matintresse begränsas av vuxenvärldens bild av barns intresse för mat.
I stället för smörstekt sparris med jordärtskocka och ostslungad potatis erbjuds barnen korv och pommes frites. Eller pannkaka.
För det är så vi anser att barndomen bör vara.
(Samtidigt som vi paradoxalt nog ojar oss över att barnet petar i maten.)

Och så länge vi ser barn som aktivitetssökande korvätare kommer det vara vad vi serverar dem. Och på så vis blir det en självuppfyllande bild av barnet.

Vad händer om vi ser barn som politiska varelser? Eller som filosofiska individer? Kulturbärare? Kulturskapare?

Hur ofta charmas vi inte av barn när de uttrycker sina åsikter, mer än vi tar deras demokratiska väsen på allvar och respekterar deras ”nej”?

Så länge den barndom vi erbjuder filtreras genom vuxna måste vi vara aktsamma på hur snäva maskor vi har.
Vilken barndom vill vi konstruera och på vilka grunder förstår vi barndom som vi gör?

Hur ser vi barn som medskapare av sin barndom och inte bara mottagare av vår syn på den samma?

Kanske borde vi erbjuda portioner av sparrisen och jordärtskockan i stället för att endast servera pannkakan.

Barns liv levs i barndomar som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara.

Andreas Nyberg / 19 maj, 2016 / Okategoriserade

Om västbärande pedagoger

Att som personal bära väst utomhus har blivit ett vardagligt fenomen i den pedagogiska praktiken.
Många skolor och fritidshem kräver detta av sin personal, och en del enheter har det till och med inskrivet i sin plan mot diskriminering och kränkande behandling.
Efter en fråga på ett facebook-forum för rastaktivister tycktes det som att väldigt många pedagoger själva var nöjda med västen som redskap för ökad trygghet i utomhusmiljön. Fördelarna var bland annat ökad synlighet för barn och vårdnadshavare och att barn från andra avdelningar eller klasser enkelt kunde hitta åt i övrigt okänd personal.
Även om jag har full respekt för envars fria val att bära väst blir jag ändå bekymrad över den okritiska inställningen som tycks råda i frågan.

Västbärandet kan härledas till Olweusprogrammet, där ett av kraven är just att personalen ska vara västklädda på uteraster.
Olweus var ett av de antimobbningsprogram som granskades av Skolverket 2011, som ifrågasatte huruvida programmets disciplinära strategier är i enlighet med skolans demokratiska uppdrag. Olweus förenklade schablonbild av mobbning och mobbare kritiseras också av en av rapportens utredare Gun-Marie Frånberg, bland annat på grund av dess könsstereotyper.
Frånberg menare vidare att Olweusprogrammets strafftänkande, till exempel förordandet av timeout, inte hör hemma i dagens skola.

Men, tänker du kanske nu, är det inte lite långsökt att ifrågasätta västen på grund av Olweusprogrammets andra brister? Det går väl att plocka russinen ur kakan så att säga?
Jag menar, tvärt om, att det inte är en slump att västbärande är sprunget just ur en metod med den barnsyn Olweus förmedlar. Jag ser det snarare som ett varningstecken att strategin med västar har växt fram i ett sammanhang med en sådan föråldrad metodik.

Västbärandet kritiseras också av psykologen Bo Hejlskov-Elvén som menar att signalfärgerna riskerar ha en triggande effekt på barn med aggressionsproblematik och således får motsatt effekt vid konflikthantering.
Vidare ser Hejlskov-Elvén en tendens att pedagoger med väst mer sällan är delaktiga i lek eller aktivitet. Västen har i sig effekten på pedagogen att hen blir mer av en vakt än en deltagande vuxen enligt Hejlskov-Elvén.

Olof Jonsson, en av rastaktiviteternas pionjärer, ifrågasätter västen utifrån sin långa erfarenhet av utomhusaktivitet med barn. Jonsson menar att västen utgör ett hinder mellan auktoritet och lekande individ. Han var tidigare för västbärande men upplever nu att det snarare är en hjälp i mötet med barnen att inte bära väst. Även om västen snabbt syns kommer barn ändå hitta vuxna fort nog ändå om tid skulle vara en faktor, vilket det sällan är enligt Jonssons erfarenheter.

En iakttagelse är att vuxna på förskolan mer sällan bär väst ute, och att det kan ligga en skillnad i synen på syftet med ”rast” kontra förskolans ”utevistelse”.
Rastvaktsbegreppet florerar ännu och att låna signalklädsel från just vaktyrken skulle kunna berätta en del om vår syn på varför vi är ute med barnen.

Själv ser jag flera nackdelar med västbärandet. Dels skapar det en falsk känsla av trygghet hos såväl barn som personal, vilket riskerar att vi tappar fokus på de djupare aspekterna av trygghetsarbete. (Ett skräckexempel på tilliten till västbärande vuxna kommer från Gotland där en obehörig man nästlat sig in på skolgården iklädd väst.)
Trygghet måste i mina ögon bygga på den pedagogiska relationen mellan barn och pedagog, eller i andra hand på de pedagogiska metoder som ligger till grund för arbetet. Och vi kan synliggöra trygghetsarbetet på andra vis än via kläder.

En annan nackdel jag ser med västen är den tydliga skiljelinjen mellan barn och vuxen, och jag tror (som spin-off på Hejlskov-Elvéns tankar) att västen riskerar att skapa en barriär, i stället för syftet att överbrygga och skapa trygghet. I synnerhet hos de barn vi i övrigt har svårt att nå, och som vi upplever som skapare av just otrygghet. Vilket således hindrar västens ursprungliga syfte.

Ytterligare ett bekymmer med västbärandet är vilken arbetsmiljö vi skapar för vårt yrkesutövande om arbetsgivare kan detaljreglera hur vi skapar trygghet eller hur vi klär oss.
Jag ser en risk i att vi tappar tilliten till vår förmåga att fatta egna adekvata beslut baserade på kompetens och yrkets konstnärliga frihet.

Min pedagogiska grundsyn som fritidspedagog bygger på de naturliga och icke-formella mötena med barnen.
Där jag kan använda mig som person som pedagogiskt redskap för att skapa relationer, som i sin tur skapar trygghet.
Detta behöver jag inte en väst för.
Snarare tvärt om så kommer västen ligga som en hinna över mig, såväl bildligt som bokstavligt.
Jag är väldigt mån om de pedagogiska filter jag själv skapar i samspel med barnet, och pådyvlade klädesplagg hindrar denna genuinitet.

Västbärande är bara en ytlig insats för trygghet, vilken jag anser oss klara oss utan om vi lägger fokus på djupet.
Och det är för mig inget sammanträffande att västbärande och Olweusprogrammet är tätt sammankopplade. Tvärt om bekräftar det min känsla för vilken syn på barn och på vårt uppdrag som förmedlas via väst där trygghet anses skapas bäst genom maktutövande.

Med det sagt har jag inga invändningar mot den pedagog som själv väljer att ha väst. Det är just den professionella förmågan att kunna bedöma jag vill understryka.
Din bedömning är väst -min inte. Vårt mål är det samma och den tilliten måste vi kunna ge varandra och få av våra ledare.
Det är en yrkesstatus mer värd än 10.000:- extra i månaden.

Andreas Nyberg / 21 mars, 2016 / Okategoriserade / 0 Comments

Att bota symtom är inte att kvalitetssäkra

Kvalitet i fritidshem. Många pedagoger funderar på hur deras verksamhet ska kunna kvalitetsäkras. Hur fritidshemmets mål ska kunna uppnås genom uppföljning och utvärdering.
Allt som oftast har kvalitetssäkringen kommit att kopplas till fritidshemmets innehåll i form av vilka aktiviteter vi har, och hur dessa kan förankras i de nationella målen. Och många gånger försöker vi hitta mål som motiverar syftet med just denna aktivitet (ad hoc).

Utifrån styrdokumenten är detta en bakvänd ordning, och blir i praktiken snarare att fokusera på kvantitet istället för kvalitet. Aktiviteterna är lätta att mäta och tydliga att utvärdera, men frågan är huruvida dessa utvärderingar säkerställer att vi verkligen närmat oss målen (i många fall skulle detta sätt att arbeta oss längre från måluppfyllelsen).

Denna bakvända syn på systematiskt kvalitetsarbete ligger nära den pedagogiska yrkeskulturens ovana att helst fokusera på symtom snarare än orsak.
Min erfarenhet säger att vi har en tradition i den pedagogiska praktiken där vi lägger stor vikt vid symbolhandlingar som i längden inte har någon större inverkan på barns utveckling mot de mål vi har för verksamheten.
Exemplen på symbolhandlingar är ofta löst kopplade till värdegrundsarbete, och kan vara att i verksamheten förbjuda andra modersmål än svenska för att hindra uteslutande eller kränkningar. Något som inte bara går stick i stäv med modern forskning på språkutveckling, det missar dessutom det egentliga bekymret -att aktivt arbeta med klimatet i barngruppen. Det blir dessutom en paradoxal lösning att utesluta vissa barns språk i rädsla för uteslutning. Och riskerar att i förlängningen snarare bidra till värdegrundsproblematik.
Även vad det gäller kränkande språkbruk på svenska har vi denna ytliga inställning där vi oftare har nolltolerans mot vissa ord än att arbeta med den kultur som orden är sprunga ur.
Vanligt är att vi stannar vid att ”ni får inte säga ‘bög’!” och inte ser att användandet av sexuell läggning som skällsord endast kan ha sin grund i en hetetonormativ kontext.
Därför bör varje ”-Bög!” förstås som en indikation på ett normkritiskt arbete som inte sanktionerats bland personalen, och än mindre i verksamheten. Även om vi förstås måste samtala med barnen om ordens kränkande laddning måste vi efter samtalet påbörja ett arbete med den egna verksamheten.

Det är också värt att ha i åtanke att barns vardagsspråk kvalitativt blivit mindre kränkande då en hel del vardagsbegrepp inte längre används (tex ”tjejkast” eller ”n-boll”).
Detta trots vår vuxna upplevelse av ett ökat kränkande språkbruk, vilket kan -om det finns belägg för påståendet- förstås som en kvantitativ ökning.

Andra mer övertydliga exempel på symbolhandlingar är keps- och mössförbud. Eller att vi gärna begränsar intaget av sötsaker, vilket blir ett slag i luften när vi fortsätter servera det dolda vardagssockret.
Eller att vi lägger stor vikt vid att barn ska säga ”förlåt”, innan de kommit till empatisk insikt varför någon blivit sårad.

Om vi granskar oss själva kommer vi kunna göra en lång lista där vi stannar vid kvantitativa insatser som regler eller tillsägelser och lämnar det kvalitativa arbetet dit hän.
Även vad det gäller problemskapande beteende fastnar vi gärna i att bota symtom istället för att försöka förstå varför barnet upplevde att hen gjorde vad som var mest rätt i situationen.

Det är alltså ett, i praktiken, djupt förankrat sätt att rikta sina pedagogiska insatser på isbergets topp. Oavsett om det gäller innehåll, värdegrund eller socialiseringsprocesser.

(Kulturen äter strategier till frukost.)

Även om våra aktiviteter, regler och principer må vara pedagogiskt motiverade måste vi också det fortsatta pedagogiska arbetet ligga på ett djupare plan för att kunna nå den kvalitet vi vill ha i fritidshemmets verksamhet.

För att sluta bota symtom och sluta med symbolhandlingar, och hellre lägga tonvikt vid det kvalitativa fritidshemmet måste vi utvärdera och utveckla de sociala lärmiljöer vi ansvarar för, hellre än vad vi fyller dem med.
Fritidshemmets kvalitet måste vara något mer än en fasad prydd med regler och aktivitetsplaner.
Det spelar ingen roll hur gott vinet smakar om fatet inte håller tätt.

Andreas Nyberg / 14 september, 2015 / Okategoriserade / 0 Comments

Sju gånger ansvar

Vid släktträffen började diskussionen om hur en bör köra i rondeller, alla hade sina synpunkter och oftast var det förstås de andra trafikanterna som gjorde fel. Få kunde erinra sig om att själva ha kört fel.
Vad alla missade är att det förmodligen sitter fler släkter och diskuterar samma sak på samma sätt -och ingen av dem kör heller fel i rondellen.
Och i slutändan är det ingen som kör fel, alla anser sig ju köra rätt -och således borde samtalsämnet falla. Antingen på grund av sin egen orimlighet -eller på att det inte finns någon att störa sig på (alla kör ju rätt).

Det är ungefär exakt så diskussionerna kring hemmet kontra den pedagogiska institutionen börjat se ut.
Många pedagoger har börjat problematisera hemmet, och beskylla föräldrar och vårdnadshavare för att skicka ”ouppfostrade ungar” till pedagogerna som i sin tur står handlingsförlamade inför en oregerlig barngrupp.
Sällan tänker pedagogerna att det är deras privata föräldraskap (eller deras förmåga att fostra inom yrkets ramar) som ifrågasätts i dessa debatter -nä, precis som i rondellen är det alltid någon annan som gör fel. Och runt runt snurrar vi i cirkelresonemang där ansvaret alltid anses vara någon annans. Antingen hemmets, eller barnets personliga ansvar.

Att rubba denna cirkel är dock inte så svårt, det är bara för pedagogen att se vilket ansvar styrdokumenten ålägger dem och jobba utifrån detta, och lämna spekulationer kring bristande föräldraansvar dithän.
Vi är ålagda ”att samarbeta med hemmen i elevernas fostran” (Lgr11) och det är knappast gynnsamt för det samarbetet att skjuta skuld på hemmet.

Få av oss anklagar hemmet (eller barnet) för bristande kunskaper i NO eller Samhällskunskap, eller hur finmotoriken är utvecklad -men när det gäller det sociala uppdraget är vi snabbare på att ducka.
Något som blir än märkligare i fritidspedagogens yrkesutövande, då vi gärna ser oss som expert på social utveckling och grupprocesser.

Låt oss ta ansvar för vår expertis och låt vårt uppdrag leda oss framåt.
Vi måste se vår roll i rondellen, för så länge vi undviker vårt pedagogiska ansvar kommer cirkeln fortsätta vara ond.

För om ansvaret vore någon annans -vad är då syftet med vårt yrke?
Och om ansvaret vore någon annans -varför då bekymra oss över det?

Andreas Nyberg / 17 mars, 2015 / Okategoriserade / 0 Comments

Tanke

krav

På vem bör vi lägga ansvaret?

Andreas Nyberg / 16 mars, 2015 / Okategoriserade / 1 Comment

Det störda ätandet

”Låt maten tysta mun!”, så sa herrefolket förr till sina tjänare och menade att de inte skulle ifrågasätta sin orättvisa tillvaro.
Idag lever uttrycket kvar som en uppmaning att få ”matro” vid de svenska pedagogiska måltiderna.
Frågan är dock hur pedagogiskt det är att be barn vara tysta i en så självklart socialiserande miljö som vid maten.

Trots måltiden som människans mest naturliga arena för möten och samtal finns det knappast en så detaljreglerad miljö som svenska matsalar.

Listan på krav är lång

-sschh

-stå i kö

-tvätta händer

-sitt på din plats

-sschh

-ät inte med händerna

-ät inte för lite

-ät inte för mycket

-drick till maten

-ät grönsaker

-ät upp allt

-prata inte

-sscchh

-du måste fråga innan du får gå

-tjata inte

-tacka för maten

Och så vidare.

Knappast en trivsam och öppen miljö för socialt samspel människor emellan. Och knappt andrum för barn att hinna interagera med varandra. Med denna mängd av yttre styrning är det inte konstigt att barns inre kompass börjar snurra åt alla möjliga håll.

Betänk samma scenario i personalrummet. Med en rektor som styr vad ni ska äta, hur det ska ätas och vem ni får prata med och inte. Fackförbunden skulle få spader, men barn har ju tyvärr inga representanter annat än pedagogerna (som skapat dessa system) eller föräldrar (vars intresse för pedagogiska frågor har börjat ifrågasättas av pedagogerna själva).

En stor bov i dramet är pedagogers syn på måltidernas funktion. Ser vi måltiden främst som ett tillfälle att få i sig mat för att ha energi nog till det ”riktiga” lärandet kommer vi behandla matsituationerna därefter. 

Ser vi istället måltiden som ett lärande i sig, ett tillfälle för socialisering, samtal och att skapa relation även till mat och smak kommer vi har större ambitioner än att hyssja och be om fem tysta minuter. 

Jag tror det är dags att släppa på en hel del av den moralism och funktionalism som ännu präglar de pedagogiska måltiderna, och ge större utrymme för barn att (precis som vuxna i övriga samhället) få använda maten som en given arena för skapandet av mellanmänskliga relationer.

I en tid där många unga drabbas av ätstörningar kanske vi borde vara försiktigare med att störa dem när de äter.

/Andréas

 

 

Läs mer:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/forskare-sa-far-du-barnen-att-ata-gront
https://frokenasa.wordpress.com/2015/03/11/tystnad-schhhhh/

 

Andreas Nyberg / 11 mars, 2015 / Okategoriserade / 4 Comments

Är du lekskicklig, lilla vän?

Tidigare skrev jag en text på fritidspedagogik.se om behovet av ett yrkesspråk för fritidspedagoger. Alltför ofta gör vi godtyckliga bedömningar av barn, helt utan satta kriterier eller överenskomna mål. Detta trots fritidspedagogers stolthet i att hellre bedöma verksamhet än barn.

I texten berörde jag ord som ”ledare”, ”kaxig” mm. Men nu har ett nytt begrepp dykt upp i den fritidspedagogiska vokabulären; ”lekskicklig”.

Barn har alltid ägt leken. Lek är den mest självklara delen i barndomen. Många vuxna har försökt definiera lek, med olika utgångslägen.

Och nu kommer alltså ytterligare ett bedömningskriterium för barn på fritidshemmet -”lekskicklighet”.

Att vara ”lekskicklig” är en ny norm för barn att leva upp till, satt av vuxna som gärna vill in och värdera och styra leken. Lek som är en av de enda arenor barnet äger.

Att vara ”lekskicklig” är alltså att leva upp till vuxnas krav på vad lek bör vara, och vips har vi berövat barn tolkningsföreträdet i deras egen värld. Och skapat ytterligare ett kunskapskrav på barnet.

Jag tror snarare vi bör prata om pedagogens skicklighet att förstå och läsa av leken, den ”lekskickligheten” bör vara ett mål för verksamheten.

Andreas Nyberg / 10 mars, 2015 / Okategoriserade / 0 Comments

Det pedagogiska marshmallowtestet

Jag antar att de flesta av er sett ”marshmallowtestet”, som går ut på att titta på barns förmåga till självkontroll genom att servera dem en marshmallow och lämna rummet med orden ”om du inte äter den så får du en till”.
Och kvar sitter barnet och funderar på hur hen ska kunna överkomma frestelsen för att dubbla belöningen.
De barn som brister i självkontroll väntar inte på belöningen, utan äter den serverade godisen rätt omedelbart. Typ så ser testet ut.

Men är det inte samma för oss pedagoger?

När vi står inför en situation vi känner att vi inte kan kontrollera, hur många av oss brister då inte i självkontroll och väljer tillrättavisningar eller utskällningar istället för att tålmodigt hantera situationen och på så vis tjäna på det i längden?

Hur många av oss sätter inte tänderna direkt i den frestande kortsiktiga belöningen och bara arbetar för stunden genom förbud, regler och tillsägelser?

Hur klarar vi det pedagogiska marshmallowtestet?

 

/Andréas

Andreas Nyberg / 10 mars, 2015 / Okategoriserade / 2 Comments