Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Att arbeta med språkbruk

Att arbeta för att förmedla ett nyanserat språkbruk bland barn och unga kräver att pedagogerna dels har en förförståelse i ungas språkliga relation till vad som generellt uppfattas som negativt språkbruk och dels en viss kunskap kring de juridiska ramverk som omgärdar barns språkbruk. För att kunna skapa ett framåtsyftande arbete kring språkliga kulturer inom den pedagogiska praktiken sammanfattas här kort dessa aspekter samt det kunskapsmässiga innehållet kring språkbruk.  för att senare klargöra ett praktiskt arbetssätt med barn och verksamhet.

Den sociolingvistiska aspekten

Anna Gunnarsdotter Grönberg, språkvetare vid Göteborgs universitet, menar att inträdet av könsord kommer dels via en bredare språklig influens från språkkulturer med andra tabun. Men också att de tidigare religiöst kopplade uttrycken förlorat i slagkraft i och med sekulariseringen av Sverige och således fyller könsorden behovet av att bryta mot normer. När ett visst språkbruk normaliseras tappar det sin kraftfullhet, vilket vi kan se på ordet “tjej” som idag anses vara ett neutralt ord men som för bara ett par generationer sedan ansågs vara väldigt grovt.

Gunnarsdotter Grönberg menar vidare att det ökade bruket av könsord kan vara en motreaktion från pojkar mot att flickor i större utsträckning använder “fult” språk. Att pojkar anammar ytterligare tabuöverskridande ord för att upprätthålla könsgränser, och det inte behöver betyda att språket i sig blivit råare.
Att flickor själva kan använda “bitch” eller “hora” som tilltal mellan varandra kan enligt Gunnarsson Grönberg vara ett tecken på att orden återerövras av den benämnda gruppen och att orden på så vis kan mista sin negativa laddning (som tex HBTQ-rörelsen som återerövrat “gay”, eller hur svart populärkultur kan återerövra n-ordet). Gunnarsson Grönberg menar dock att det vanligaste förhållningssättet till könsord bland pedagoger tycks vara det negativa, att de uppfattas bli ett upprätthållande av könsnormer och att dessa internaliseras genom att flickor själva brukar orden.

Som pedagog kan det vara lätt att se på språklig utveckling som ett tecken på ett moraliskt förfall där fula ord ständigt ökar, men med ovanstånde perspektiv i bakhuvudet kan vi börja med att förstå att kraftuttryck alltid behöver trotsa normer och tabun. Och på så vis alltid fungera som en avståndsmarkör mellan generationer, eller andra grupper. Och att tidigare grova ord allt eftersom normaliseras eller på annat vis tappar sitt värde vilket kräver en ny uppsättning kraftuttryck med nya tabun.
Samtidigt som den vardagliga terminologin hos unga konstant kommer bli mindre kränkande, kommer kraftuttrycken alltid uppfattas som mer laddade. De är två separata fenomen, som vi som pedagoger möter och ansvarar för.

(Från denna text.)

Barn och yttrandefrihet

Barn i fritidshem, förskoleklass och skola omfattas av den grundlagsskyddade yttrandefrihet vi har i övrigt samhälle. Det innebär att verksamhetens ordningsregler inte får inskränka på yttrandefriheten, såvida den inte bryter mot lagen, tex hets mot folkgrupp, förtal eller förolämpning. Således kan vi inte upprätta arbetet med språkbruk som en uppsättning regler vilka begränsar barns möjlighet att yttra sig.

Vad det gäller yttranden som är kränkande mot ett annat barn, måste vi som personal agera enligt lag. Detta agerande får dock inte inskränka på yttrandefriheten genom att bli en disciplinär åtgärd riktad mot hen som fällde yttrandet, utan måste vara ett sakligt framhävande av värdegrunden. Barn har alltså en demokratisk rätt att yttra sig fritt, såvida det inte är brottsligt, medan personalen har en demokratisk skyldighet att agera mot yttranden som strider mot värdegrunden på ett sätt som inte inskränker på yttrandefriheten.

Personalen å sin sida är i egenskap av offentligt anställda begränsade i sin yttrandefrihet utifrån värdegrunden. Således ska personalen aldrig förhålla sig värdeneutralt, utan i alla lägen framhäva värdegrunden utan att inskränka på barnets yttrandefrihet.

För att ett uttalande ska anses som kränkande eller trakasserier måste det riktas mot enskild person eller grupp, med en viss medvetenhet om att den som utsätts upplever det som kränkande. Ett generellt uttalande eller en generell attityd är i huvudsak inte kränkande mot person i den mening lagen åsyftar. Ordinära bråk bland yngre barn eller eller äldre barns retsamma jargong bör heller inte räknas som kränkande behandling i lagens mening.

Förutom värdegrunden finns i läroplanen riktlinjer för hur pedagogen ska arbeta för att utveckla en djupare språkförmåga hos barn.

Såväl kapitel 3 (förskoleklassen) som kapitel 4 (fritidshemmet) beskriver att undervisningen ska arbeta med ord och begrepp som uttrycker behov, känslor, kunskaper och åsikter. Hur ord och yttranden kan uppfattas av och påverka en själv och andra.

I kursplanen för svenska anges som centralt innehåll ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter.
Ords och begrepps nyanser och värdeladdning. Hur ord och yttranden uppfattas av omgivningen beroende på tonfall och ords nyanser.

Vårt gemensamma arbete måste alltså vila på den värdegrund vi är ålagda att förmedla i alla situationer, samt det centrala innehållet kring språkbruk. Och vila på utbildningens krav på saklighet, men samtidigt inte fungera som beteendekorrigerande eller inskränkande på yttrandefriheten

Andreas Nyberg / 30 augusti, 2017 / Okategoriserade

Pedagogiken och islamofobin

Vid mitt första arbete som fritidspedagog efter mina studier hamnade jag på en arbetsplats där många barn valde att inte delta i den gemensamma julavslutningen som då var förlagd i den närbelägna kyrkan. Alla hade skäl kopplade till sin trosuppfattning. En del var ateister, någon annan Jehovas vittne och andra var muslimer. Detta i sig var inget bekymmer, skolan lät barnen välja att avstå från kyrkobesök utifrån etiska eller religiösa orsaker. Det löstes oftast med att barnen stannade kvar i skolan och gjorde annat, men här började synen på “den andre” uppdagas. Till en början uttrycktes det av personalen att denna stund, som av övriga barn spenderades med gemenskap och samhörighet, skulle kompensera de muslimska barnens tidigare ledighet vid eid -och därför fyllas med skolarbete. Resultatet blev att medan de andra barnen gick i ett gemensamt tåg till kyrkan fick de som inte villa vara i kyrkans lokaler jobba med skolarbete. Och som om det utanförskapet inte var nog där började personalen tycka det var orättvist att viss barn “slapp” gå till kyrkan genom vinande decembersnö vilket ledde till beslutet att de barn som av etiska eller religiösa skäl valde att inte närvara i kyrkan var tvungna att gå till kyrkan och sedan tillbaka för att jobba med skolarbete. Dessa beslut slog alltså främst mot barn med muslimsk tro. Det var ju de som skulle arbeta igen missat skoljobb.

Efter något år på min arbetsplats tog jag upp detta till diskussion, och slutligen planerade vi om julavslutningen till att inkludera alla barn genom att förlägga den utomhus på skolgården.

Det blev en hel del knorrande bland kollegiet, men rektorerna stod på sig och fick ytterligare luft under vingarna när kommunens skoldirektör lyfte detta som ett fantastiskt exempel på hur verksamheten förhåller sig till sina barn och elever och arbetar inkluderande (eller icke-exkluderande som jag föredrar att kalla det).

Att belsuten kom att rikta sig mot barn av muslimsk bakgrund är förstås ingen slump, dels är utbildningsväsendet djupt präglat av en etnocentrisk världsordning med en reproduktiv bild av “den andra”. Och dels är den samhälleliga bilden av islam generellt baserad på många fördomar vilka förstås också smittar av sig på pedagogers syn på islam och muslimer.

Jag tänker att i dagar som dessa, med ökad rasistisk organisering, fler och fler rapporter om ökad diskriminering utifrån religion och i en tid där det finns politiska poäng att vinna i en ökad klyfta mellan vi och dem är det av yttersta vikt att utbildningsväsendet inte ger vika för populistiska fördomar. Jag tror inte fritidspedagoger behöver läsa teologi eller religiösa skrifter, jag tror snarare vi måste komma till den enkla slutsatsen att muslimer inte är väsensskilda från icke-muslimer.

Vi måste helt enkelt falla tillbaka på fundamenten som vår värdegrund vilar på -respekten för olikheter. Och förståelsen att vi i de allra flesta fall inte är så olika. Det är lätt att falla i fällan att tro att muslimer skulle vara en enhetlig grupp, och inte enskilda individer med olika tolkningar och olika perspektiv på sin tro.

Som pedagoger är vi skyldiga att låta hemmet fostra barn utifrån sin tro, vilket grundar sig i europakonventionens kapitel om religionsfrihet. Det ingår inte i vårt uppdrag att ifrågasätta hemmets tro eller traditioner. Därför är våra privata åsikter om tro irrelevanta för vårt yrke och ska inte påverka vår profession. Vi ska konstant vila på vår värdegrund och dess demokratiska öppenhet för mångfald och pluralism.

Det finns extremt många fördomar om islam, många är så vedertagna att folk förhåller sig till att de är sanning. Att ondgöra islam har har sin historia, från korstågen (där muslimer inte sågs som människor) via kolonialismen fram till idag.

Jag tänker inte redovisa islamofobins historia, eller dess upprätthållande, även om det är bra fördjupning för de pedagoger som är intresserade. Jag uppmuntrar er att ta del av den kunskapen.

Men jag tänker att en beredskap för att bemöta fördomar inte behöver vila på teologisk kunskap (även om den är bra att falla tillbaka på i konkreta fall) utan så enkelt som att reagera direkt vid generaliseringar.

Det finns som sagt lika många tolkningar och personliga relationer till tron som det finns troende, således är varje mening som “islam är…” en varningsklocka.

(“Sjalen är…”, ständigt provocerar sjalen. Precis som kvinnors val av kläder ständigt provocerar.)

Vi måste börja bemöta dessa vanföreställningar. Idag.

Vi måste börja i fikarummet, på personalmötet, i facebookgruppen. Hela tiden.

Islamofobi är en form av rasism, och rasism bemöter vi med kunskap. I synnerhet när vi arbetar i kunskapsvärlden med en tydlig och klar värdegrund.

Andreas Nyberg / 28 augusti, 2017 / Okategoriserade

Att välja sida

Om vi måste välja sida ska vi alltid välja barnets” som en kollega så fint uttryckte det.

Allt sedan jag började plugga till fritidspedagog har jag alltid förvånats över kulturen som råder i pedagogisk praktik. Där det uppfattas som provocerande att förstå barn eller att ens försöka förstå. Att det är mer legitimt att ha en kritisk inställning till barn och deras utveckling.

Länge tänkte jag att det kanske bara var jag, att det var mitt sätt att agera som uppfattades knivigt av kollegiet. Sedan förstod jag att denna kultur är större än bara min egna arbetsplats. Det blev mer och mer tydligt att denna struktur präglar pedagogisk praktik ganska generellt, genom diskussioner och samtal med folk runt om i landet blev bilden ganska klar.

När jag sedan kom i kontakt med Gunilla Colneruds begrepp “den kollegiala paradoxen” var det uppenbart att det inte var en upplevd struktur, utan den var också granskad och analyserad.

Kortfattat handlar den kollegiala paradoxen just om att pedagoger hellre kritiserar en kollega som är tillmötesgående mot barn än att kritisera en kollega som på något vis kränker eller är nedlåtande mot barn.

Det vill säga kårandan gentemot folk med pedagogisk titel går före den pedagogiska kunskapen i sig.


Det är onekligen problematiskt med en yrkesgrupp som sätter kåranda före barnets bästa, i synnerhet när vi arbetar med barn som inte har strängt begränsade möjligheter att föra sin talan. Att en framåtsyftande och positiv syn på barn provocerar i samhället generellt må vara en sak, men när pedagoger triggas av en positiv (eller till och med neutral) syn på barn måste vi komma till kärnan med problemet för att kunna arbeta med uppdragets mål och riktlinjer. Men det är inte lätt. Motståndet finns. Du som person måste ta smällarna och resonemangen, vilket är en tuff uppförsbacke. Folk har en tendens att ge sig på person när det själva agerat för personlig i sitt yrke. Men vad vore vår utbildning och vår lön värd om vi hellre faller tillbaka på kåranda än på profession?


Om vi måste välja sida ska vi alltid välja barnets” som en fin kollega uttryckte det.

Andreas Nyberg / 26 maj, 2017 / Okategoriserade

Det pedagogiska samtalet

Jag minns en gång för många år sedan när jag besökte en av de större konferenserna för fritidspedagoger. I publiken satt hundratals ”experter på sociala förmågor och gruppdynamik”. En av dessa fritidspedagoger i publiken engagerade sig extra mycket i interaktionen med föreläsarna och pratade högt och öppet om sitt eget liv inför åhörarna. Efter några utlägg från hen började publiken sucka, viska elaka kommentarer och högljutt hyssja. De sociala experterna hade blivit en mobb riktad mot den i gruppen som stack ut.

I många samtal kring pedagogiska spörsmål brukar tonläget kunna skruvas upp och det tycks mer bli en batalj i att försöka sätta dit varandra, oftast genom stickspår, istället för att föra en saklig diskussion om frågan i sig. Och många gånger ersätts sakliga resonemang och koppling till vetenskap, styrdokument eller erfarenheter med personangrepp. Själv har jag under mina yrkesverksamma år blivit kallad (och sett andra bli kallade) det mesta, och anklagad för allehanda baktankar. Av pedagoger. För att vi vill diskutera pedagogik. Med pedagoger.

Jag tycker det är en farlig väg för fritidspedagogisk utveckling att yrkesutövarna kan ha så svårt att ta till sig av olika perspektiv och att få sitt eget perspektiv ifrågasatt. Samt att hellre lägga energin på att misstänkliggöra person hellre än att resonera kring meningsskiljaktigheter. Ett samtal kring vårt uppdrag ska kunna vara högt, brett och tillåtande.

Vi måste kunna stå upp för vår åsikt, ifrågasätta varandra men samtidigt lyssna empatiskt för att få samtal som utvecklar och utmanar. 

Gissningsvis är det lätt att gå på person istället för sak när vi själva saknar professionellt fog för våra åsikter och således redan rör oss i personliga och privata marker. Slutsatsen borde då vara att direkt vi angriper person har vi slutat vara professionella, och därmed har vi slutat prata yrkesutveckling. 

Kan det vara så att vi provoceras av diskrepansen mellan vår privatperson och våra pedagogiska riktlinjer? Att klyftan mellan praktik och teori blir smärtsamt stor? Men måste vi alltid leva fullt ut som vi lär? Finns det inte en utvecklingspotential i att ha högre ambitioner än vad vi omdelbart kan uppnå? (Gentemot barn måste vi förstås vara modell i handling och leva som vi lär, men behöver vi alltid det gentemot våra mål?) Jag tror vi tjänar mer på att sätta ribban högt för våra ambitioner och att vi tar oss modet att rannsaka oss själva och vår omgivning för att nå dit. Vi vill ju inte fastna i ramfaktorernas begränsning av våra tankar och idéer. Fritidshemmets kvalitets ligger i händerna på pedagogerna och utvecklingen formas av hur vi för våra samtal. Fritidshemmets professionalisering ligger i våra egna händer och den processen förutsätter förmågan att kunna bli ifrågasatt -sakligt. 

Andreas Nyberg / 16 april, 2017 / Okategoriserade

Modersmålet och fritidshemmet

Så kom det nya kapitlet för fritidshemmet in i läroplanen, och även om det förstås är vanskligt att på ett fåtal sidor lyckas precisera fritidshemmets uppdrag och syfte känns det som att Skolverket både lyckats avgränsa innehållet och samtidigt låta texten vara öppen för behovsstyrd tillämpning. Kapitlet ger möjlighet för den sjuåriga progression som fritidshemmet omfattar och kan appliceras på såväl sex- som trettonåringen.

I kapitlet finns många bra formuleringar och ingångar för en gedingen undervisning i fritidshemmet. Men mening en tycker jag sticker ut extra mycket:

”Dessutom ska undervisningen sträva efter att på olika sätt skapa möjligheter för elever med annat modersmål än svenska att använda både svenska och sitt modersmål.”

Fritidshemmets målstyrda processer mot utveckling och lärande samt omsorg ska alltså sträva efter att låta barn tala valfritt modersmål. Detta inbegriper i stort sett hela fritidshemmets verksamhet, i synnerhet med det situationsstyrda lärandet för ögonen. Läroplanen ger således barns modersmål utrymme i hela fritidshemmets pedagogiska praktik. Det är en stor och fin mening där barnets medmänskliga rättigheter konkretiseras. 

Barns modersmål har haft en brokig historia i svenskt utbildningssfär. Ända fram till slutet på 1950-talet var minoritetsspråk förbjuda i skolan och barn som talade tex meänkieli eller samiska riskerade att bli straffade.

Idag är dock rätten att fritt tala modersmål juridiskt skyddad av språklagen.  

Vidare fanns det ända fram till 1990-talet en vanföreställning om att flerspråkighet riskerade störa barns språkliga utveckling, vilket gjorde att modersmålundervisning snarast sågs som bekymmersam än som språkutvecklande. 

Idag vet vi dock att flerspråkighet utvecklar såväl modersmål som andra språk, och att den mest framkomliga vägen att utveckla ett djupt andraspråk går genom modersmålet. 

Men trots att modersmålet står under såväl juridiskt som didaktiskt skydd hör jag ändå pedagoger med skepsis, eller till och med förbud, mot barns användande av språk på fritidshemmet. 

Jag utgår från att få pedagoger ifrågasätter de språkvetenskapliga aspekterna, utan snarare att synen på bruket av modersmål står närmare det misstänkliggörande som minoritetsspråken utsattes för innan 1957-års påbud mot språkförbud. 

De resonemang jag hört kring förbud mot modersmål på fritidshemmet handlar just om misstänkliggörande.

”Språket kan användas för utfrysning.”

”Det ger barn möjlighet att prata ont om andra.”

”Det riskerar en uppdelning mellan barn.”

Ett ganska vanligt fenomen som syns här är att tillskriva ansvaret på var saker yttrar sig (modersmål) hellre än på fenomenet (kränkningar) i sig. Tanken att förbjuda symtom kan vi återfinna i mycket av fritidshemmets praktik, där också fokus ligger på arenan mer än på innehållet. Tänker vi att det aktuella modersmålet är svenska kommer vi också kunna hitta utfrysning, uppdelning och elaka ord, men ytterst få skulle komma på tanken att förbjuda svenska. Kränkningar kan förekomma var som helst, i det talade språket, i papper och penna, i hopprep. Men precis som med modersmålet är det inte i själva papperet eller pennan bekymret sitter, utan i en dysfunktionell gruppdynamik där kränkningar förekommer. Vi kommer inte i något av fallen komma åt bekymret med en kränkande kultur genom att angripa de symtom som uppstår. Men det är inte i materielet vi behöver lägga fokus, symtomen måste leda oss till den egentliga problematiken. Dessutom är det ett märkligt förfarande att kränka barns rättigheter med syfte att minska antalet kränkningar. 

Modersmål är även ett skolämne reglerat i läroplanens kursplaner, och det vore således lika märkligt att förbjuda modersmål som att förbjuda matematiska begrepp i fritidshemmets undervisning. 

Maktaspekten är överhängande i de fall där barn äger ett kunskapsmässigt försprång -vilket synliggörs när modersmålet ger barnen större skydd från pedagogens maktutövning. Men som fritidspedagoger borde vi inte provoceras av att barn besitter ett språkligt övertag, tvärt om. Det borde ses som en fenomenal tillgång för såväl barn som pedagog att få befinna sig i en bred gemensam språkflora. I synnerhet i en undervisning som 

”…ska ta tillvara olikheter och mångfald och på så sätt ge eleverna möjlighet att fördjupa sin förståelse för olika sätt att tänka och vara.”

Läroplanen ger modersmålet ytterligare tillträdesrätt på fritidshemmet och jag hoppas kapitel 1, 2 och 4 ger pedagogerna ännu större anledning att arbeta med de grundläggande värdena -istället för att sopa sina egna tillkortakommanden under en matta av förbud. 

Andreas Nyberg / 17 mars, 2017 / Okategoriserade

Arga lappens pedagogik

Jag upplever att allt fler delar bilder som dessa även i pedagogiska forum. För mig är detta en utveckling som är negativ på flera vis.

Dels för att arga-lappen-metodiken, som möjligen passar i tvättstugan, inte bör höra hemma i pedagogisk praktik med ansvar för att upprätta god samverkan med hemmet. Att på ett förmanande och moraliserande vis inkräkta på vad vårdnadshavaren ska göra och inte gynnar knappast bra samverkan, eller den pedagogiska strävan verksamheten har.Att hänga upp en lapp där föräldern skrivs på näsan riskerar alltså att få motsatt effekt.

Nästa bekymmer blir att vi som pedagoger avsäger oss ansvaret för vårt uppdrag när vi lämnar det till vårdnadshavare att skriva under en lapp. Vi säger alltså att kränkande språkbruk inte är något för pedagogerna att arbeta med, utan ansvaret lämnas till hemmet genom en lapp som ska skrivas under. Likt en betygsättning i uppförande.Genom att uttrycka ”nolltolerans” indikerar vi att problemet är barnets/hemmets snarare än pedagogernas.

Varje gång pedagogen avsäger sig sitt ansvar avsäger hen sig också möjligheten att arbeta med sakfrågan.

Ponera att hemmet tycker svordomar och könsord är helt ok, då återstår bara för pedagogen att tillåta det barnet att fortsätta använda det språkbruk hen nyss tyckte var problematiskt nog att införa nolltolerans emot. Vilket förstås riskerar motsatt effekt.

Ytterligare ett bekymmer är att pedagogerna avsäger sig sin egen pedagogiska auktoritet genom att hänvisa till regler eller till hemmet. Istället för att ta sitt eget ansvar över situationen.

Risken för motsatt effekt blir överhängande. Visst men lappen kanske bara är en del av ett större arbete kring språkbruk, kan någon invända. Det utgår jag från, men lappen i sig slår undan fötterna för övrigt arbete på grund av tre ovanstående.

Det är lappen som skyltas med, det är den som är reklampelaren för skolans arbete med språkbruk. Och så länge skolan skyltar med nolltolerans och hemskickad lapp kommer det uppfattas som de viktigaste insatserna.

Detta är en av de stora bekymren generellt i pedagogisk praktik, fokus läggs på det reaktiva. Och det proaktiva och aktiva arbetet får ligga i skuggan. Det är en upp-och-nervänd pyramid med lika stor risk att tippa.

Vad det gäller såväl svordomsskylten som mobilditot sätter båda enorma krav för pedagogen att efterleva. Dels för att själva leva upp till de principer de skyltar med och dels för att lyckas upprätthålla rent praktiskt genom att lägga fokus på att släcka bränder.

Vidare blir det ett högt fall från den moraliska hästen vad det gäller ”viktigaste mötet är med barnet”, då ingen pedagog vid varje tillfälle prioriterar mötet med barnen högre än andra delar av sin arbetsdag.

Det blir väldigt svårt att skapa en moralistisk standard för vårdnadshavare som pedagogerna själva inte klarar av att leva upp till. För troligen svarar pedagogen emellanåt i avdelningens telefon, eller har planeringstid, eller pratar med kollega, eller har rast. Med flera tillfällen där mötet med barnet inte sätts i första hand. Och således inte är livets viktigaste alla gånger.

Men förstås, det kan kännas skönt att passa över ansvaret till någon annan. Problemet blir dock att vi samtidigt avsäger oss vårt pedagogiska ansvar och med det vår yrkesstatus.

Läs mer här.

Andreas Nyberg / 4 februari, 2017 / Okategoriserade

Fritidshemmet och mobiltelefonen

Lite nu och då dyker diskussionen om mobiltelefonens varande på fritids upp. Ofta läggs då fokus på själva telefonen som ett problem i sig. Barnen kan kränka varandra, de kan exkludera och det kan bli en statusmarkör.
Jag tycker det är lite märkligt att vi lägger sådan fokus på den enskilda prylen istället för att granska en rådande gruppkultur där ovanstående beteenden tillåts växa fram.

För det är ju inte telefonen i sig som är bekymret, den är ju bara ett symtom på att gruppen kanske inte fungerar fullt ut som vi vi önskar. Och att förbjuda symtom skapar sällan bättre hälsa. Det brukar fritidspedagoger ha i sin yrkesstolthet -att kunna se lärandet i alla situationer och att jobba för en konstruktiv gruppdynamik. Då bör ju det förstås även gälla mobilen.

Istället för att titta på isbergets topp, och anta att den är negativ, bör vi gräva oss djupare under ytan.

Om vi jämför mobiltelefoni med tex fotboll kommer vi se att alla negativa aspekter hos den ena aktiviteten kan återfinnas i den andra. Men vi skulle förstås inte förbjuda fotboll, trots att den riskerar kränkningar, exkludering och statusmarkering. Nej, istället väljer vi förstås att arbeta med dessa bitar tillsammans med barngruppen. Således kan vi också göra det kring mobilen.

Vi bör alltså främst kika på den orange delen och inte lägga så mycket fokus på den gula. Toppen av pyramiden måste leda oss neråt.

Men förbud kommer ur maktlöshet, och kan det vara så att pedagogen inte känner sig kunna ha makt nog över barnets egna arena och därför förordar förbud?

Kan det vara så att populärkultur skrämmer, inte bara den äldre generationen, utan även pedagogen? Precis som kepsen för tio år sedan. (Trots att just pedagogen bör ha en öppen relation till just ung kultur. Och istället låta den fungera som språngbräda för lärande.)

En annan bias för pedagogens relation till mobilen är synen på lek. Att mobilanvändandet inte passar vuxna föreställningar för att kvalificeras som lek eller aktivitet.

Det är en vanlig genusfälla att lek och aktivitet ska definieras av maskulint kodade sysslor. Och det kan vara en rimlig förklaring till att fotbollen trillar genom de maskor som filtrerar bort mobiltelefonen.

Som pedagoger är det enkelt att förbjuda eller döma symtomen. Det är lätt hänt att mäta nya företeelser med andra måttstockar. 

Utifrån det uppdrag vi har i undervisningen på fritidshemmet är mobilen ett fenomenalt redskap.

Så här skulle jag precisera fritidshemmets syn på mobiltelefoner:

Smarta telefoner är för flera barn på avdelningen ett viktigt redskap för meningsfull fritid, lek samt rekreation. Men kanske främst en arena för socialt relationsskapande och identitetsutveckling. Att använda sin smarta telefon ger barnen möjlighet att låta undervisningen utgå från, och tillvarata, deras egna intresse. Det skapar konkreta möjligheter att utveckla en säker och ansvarsfull kommunikativ förmåga i miljöer barnet befinner sig. Barns användande av smarta telefoner är ett ypperligt tillfälle att diskutera och handleda hur de i digitala miljöer kan agera ansvarsfullt för sig själva och andra. Något som är en viktig kompetens för unga idag, och något vi som pedagoger inte kan förbise i det uppdrag vi har.

Lästips

Mobiltelefoner i skolan

Om mobiltelefoner i klassrummet

Andreas Nyberg / 17 januari, 2017 / Okategoriserade

Välkommen till barnomsorgen

Hej vårdnadshavare och välkommen till barnomsorgen. Vi är glada och stolta över förtroendet att få ombesörja ert barn och skulle vilja delge er lite av vad ni kan förvänta er av oss:

1. Vi kommer aldrig lägga skuld eller ansvar på er för vad barnet gör när hen är hos oss. Ni kan lugnt göra det ni gör under tiden barnet vistas hos oss, så tar vi vårt pedagogiska ansvar -även vid problemskapande beteenden. Är det något vi behöver informera er om, eller något vi bör samarbeta kring med barnets bästa i åtanke hör vi av oss så vi kan lyssna av varandra. Hör gärna av er om ni har frågor kring verksamheten.

2. Vi har ansvar för att förmedla vissa värden till ert barn. Det är en del av vårt uppdrag. Vi har också i uppdrag att respektera de värden ert barn bär med sig och kommer aldrig värdera hur ni fostrar era barn. Vi som pedagoger ansvarar för en bra relation med hemmet.

3. Ni behöver inte stressa för att hämta ert barn. Er relation tjänar inget på att ni känner dåligt samvete för att barnet är på fritids eller förskola. Ta det lugnt och hämta utan stress eller skuld. (Ni som är föräldralediga har nog fullt upp redan.) Ni hinner säkert förbi affären också. Ert barn befinner sig i en trygg pedagogisk miljö, det kan vi garantera. 

4. Vi kommer inte lägga oss i vad ni gör under barnets vistelsetid, det ingår inte i vårt uppdrag och skulle bara spilla tid och energi. Vi vill bygga vår relation på tillit, och litar således på era bedömningar.

5. När ni hämtar ert barn, gör det på ert vis. Känn inte att ni behöver skapa en onaturlig roll inför oss pedagoger. Gör som ni gör hemma. Vi litar på att ni har en bra relation och kommer inte döma hur ni går tillväga.

Svensk barnomsorg bygger på föreningen av omsorg och pedagogik och vi tar vårt fullaste ansvar för alla närvarande barn. Vi hoppas att ni aldrig känner att vi kommer med förmaningar kring er föräldraroll, för den har vi ingen rätt att ifrågasätta (om det inte tangerar orosanmälan, men det är förstås en helt annan nivå än ovanstående punkter. Och precis som vi har skyldighet att anmäla vid oro har ni som vårdnadshavare rätten att anmäla verksamheten till tillsyn av myndigheter).

Det är inte vår ensak att värdera era val, däremot är det vårt uppdrag att skapa en pedagogisk miljö för barn och den yrkesstolthet vi känner ska ligga till grund för en trygg utveckling för barnet och en bra relation med er.

Andreas Nyberg / 9 januari, 2017 / Okategoriserade

Att titta innanför ramarna

I många pedagogiska samtal hamnar diskussionen ofta i det konkreta. Trots att frågeställningen börjar i en ideologisk syn på barn, metodik, människovärde eller värdegrund hoppar gärna frågorna till

”Vi måste ju säga till.”

”Ska barn få göra vad de vill?”

”Vi måste ju ha ramar!”

Och så lägger vi fokus på att diskutera ramarna i stället. Det är intressant, tycker jag. Lite som att vi går på museum och hellre tittar på ramarna än diskuterar konstverken. Att hellre granska upphängningen än penseldrag eller motiv. I mina ögon förtar det den kulturella upplevelsen.

För visst, tavlorna kommer hängas upp på ett eller annat vis. Och visst behövs en ram, eller åtminstone en tavelkrok. Men det säger inte så mycket om konstnärens ambitioner, teknik eller verkets ism. 

Och visst, vi kommer alla säga till barn. Och vi kommer begränsa deras handlingsutrymme. Det vet vi redan att det sker i fritidshemmet, precis som vi vet att tavelkroken kommer användas för tavlan. Det blir liksom inget samtal om varken konst eller pedagogik när vi helst pratar ramar. För konstvetaren eller pedagogen blir det trist att diskutera allt annat än själva verket -vilket förstås borde vara huvudpersonen i samtalet. O

För visst behöver vi ramarna, men de ska anpassas efter motivet och inte vice versa.

Andreas Nyberg / 9 december, 2016 / Okategoriserade

Det pedagogiska filtret

Ibland kommer diskussionen upp huruvida vi ska plocka bort material som inte stämmer överens med den värdegrund vi ska förmedla, eller om materialet ska finnas kvar och att vi som pedagoger ska förklara problematiken med innehållet.

Främst handlar det om rasistiska stereotyper, Pippi, Tintin eller gamla religionsböcker. Läromedel som förmedlar en skev bild av människans värde.

De som anser att materialet ska finnas kvar uttrycker en oro i att vi väljer bort åt barn och på så vis skulle skapa en bomullsvärld för dem. Som att barn skulle behöva uppleva kränkningar för att kunna förstå dem.

Att inte vilja förmedla en rasistisk bild av svarta eller judar anses gränsa till censur. Märkligt är dock bristen på insikt att vi hela tiden väljer bort saker ur barns vardag.
Vi läser inte vilka böcker som helst, vi sjunger inte vilka låtar som helst. För att vi vill undvika att förmedla vissa saker som går i strid med värdegrunden.
Vi vill inte erbjuda barnen att sjunga om att misshandla kvinnor eller skjuta poliser. Lika lite som vi vill visa sådana filmer.

Vi vill förmedla och stå upp för vissa värden, och på så vis väljer vi bort visst material.
Vissa verksamheter förbjuder till och med barnen att svära för att bibehålla vissa normer och värden.

Detta är helt i sin ordning och problematiseras sällan.
Men när det kommer till bilden av icke-vita människor tycks urvalet vara värre. Där är det helt plötsligt av pedagogisk vinst att utsätta barn för material som kränker så väl värdegrund som människor.

Varför resonerar vi inte så när det gäller tv-spel? Varför köper vi inte in GTA och låter barn spela? Varför visar vi inte Pulp Fiction som fredagsfilm?
Och bara fångar upp barnens reaktioner som pedagogiska tillfällen?

Varför är det just den skeva bilden av icke-vita som passerar våra filter?

Fritidshemmets värdegrund måste vi förmedla i varje situation. Och vi måste vara beredda att vi kan uppleva det som jobbigt att granska vad vi tillåter och inte.
I synnerhet om vi representerar majoritetsnormen. För det är då vi har än svårare att förstå varför vissa saker är kränkande.
Fritidshemmet bör vara en plats för alla att uppleva trygghet och undslippa fördomar och förnedring. Vi bör således låta rasistiska stereotyper stanna på andra sidan av det pedagogiska filtret. Tillsammans med allt annat vi medvetet valt bort.

Barnens kultur däremot. Den bör vi inte döma eller fördöma. Den bör vi förstå och förhålla oss till. För även om det vore ett värdegrundsmässigt misstag att köpa in GTA till fritids eller visa A clockwork orange, är det ett pedagogisk tillfälle vi har att förstå och prata om kultur och värdeskapande.
Utifrån den kultur barnet möter. På sin fritid. Inte på sitt fritids.

Andreas Nyberg / 21 maj, 2016 / Okategoriserade