Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Att titta innanför ramarna

I många pedagogiska samtal hamnar diskussionen ofta i det konkreta. Trots att frågeställningen börjar i en ideologisk syn på barn, metodik, människovärde eller värdegrund hoppar gärna frågorna till

”Vi måste ju säga till.”

”Ska barn få göra vad de vill?”

”Vi måste ju ha ramar!”

Och så lägger vi fokus på att diskutera ramarna i stället. Det är intressant, tycker jag. Lite som att vi går på museum och hellre tittar på ramarna än diskuterar konstverken. Att hellre granska upphängningen än penseldrag eller motiv. I mina ögon förtar det den kulturella upplevelsen.

För visst, tavlorna kommer hängas upp på ett eller annat vis. Och visst behövs en ram, eller åtminstone en tavelkrok. Men det säger inte så mycket om konstnärens ambitioner, teknik eller verkets ism. 

Och visst, vi kommer alla säga till barn. Och vi kommer begränsa deras handlingsutrymme. Det vet vi redan att det sker i fritidshemmet, precis som vi vet att tavelkroken kommer användas för tavlan. Det blir liksom inget samtal om varken konst eller pedagogik när vi helst pratar ramar. För konstvetaren eller pedagogen blir det trist att diskutera allt annat än själva verket -vilket förstås borde vara huvudpersonen i samtalet. O

För visst behöver vi ramarna, men de ska anpassas efter motivet och inte vice versa.

Andreas Nyberg / 9 december, 2016 / Okategoriserade