Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Det pedagogiska filtret

Ibland kommer diskussionen upp huruvida vi ska plocka bort material som inte stämmer överens med den värdegrund vi ska förmedla, eller om materialet ska finnas kvar och att vi som pedagoger ska förklara problematiken med innehållet.

Främst handlar det om rasistiska stereotyper, Pippi, Tintin eller gamla religionsböcker. Läromedel som förmedlar en skev bild av människans värde.

De som anser att materialet ska finnas kvar uttrycker en oro i att vi väljer bort åt barn och på så vis skulle skapa en bomullsvärld för dem. Som att barn skulle behöva uppleva kränkningar för att kunna förstå dem.

Att inte vilja förmedla en rasistisk bild av svarta eller judar anses gränsa till censur. Märkligt är dock bristen på insikt att vi hela tiden väljer bort saker ur barns vardag.
Vi läser inte vilka böcker som helst, vi sjunger inte vilka låtar som helst. För att vi vill undvika att förmedla vissa saker som går i strid med värdegrunden.
Vi vill inte erbjuda barnen att sjunga om att misshandla kvinnor eller skjuta poliser. Lika lite som vi vill visa sådana filmer.

Vi vill förmedla och stå upp för vissa värden, och på så vis väljer vi bort visst material.
Vissa verksamheter förbjuder till och med barnen att svära för att bibehålla vissa normer och värden.

Detta är helt i sin ordning och problematiseras sällan.
Men när det kommer till bilden av icke-vita människor tycks urvalet vara värre. Där är det helt plötsligt av pedagogisk vinst att utsätta barn för material som kränker så väl värdegrund som människor.

Varför resonerar vi inte så när det gäller tv-spel? Varför köper vi inte in GTA och låter barn spela? Varför visar vi inte Pulp Fiction som fredagsfilm?
Och bara fångar upp barnens reaktioner som pedagogiska tillfällen?

Varför är det just den skeva bilden av icke-vita som passerar våra filter?

Fritidshemmets värdegrund måste vi förmedla i varje situation. Och vi måste vara beredda att vi kan uppleva det som jobbigt att granska vad vi tillåter och inte.
I synnerhet om vi representerar majoritetsnormen. För det är då vi har än svårare att förstå varför vissa saker är kränkande.
Fritidshemmet bör vara en plats för alla att uppleva trygghet och undslippa fördomar och förnedring. Vi bör således låta rasistiska stereotyper stanna på andra sidan av det pedagogiska filtret. Tillsammans med allt annat vi medvetet valt bort.

Barnens kultur däremot. Den bör vi inte döma eller fördöma. Den bör vi förstå och förhålla oss till. För även om det vore ett värdegrundsmässigt misstag att köpa in GTA till fritids eller visa A clockwork orange, är det ett pedagogisk tillfälle vi har att förstå och prata om kultur och värdeskapande.
Utifrån den kultur barnet möter. På sin fritid. Inte på sitt fritids.

Andreas Nyberg / 21 maj, 2016 / Okategoriserade