Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Att inte se skogen för alla träd

Så kom nya kapitlet för fritidshem snart att bli verklighet. Läroplanen ska specificera fritidshemnet än mer och verksamheten synliggörs således ytterligare i de gemensamma dokumenten.
Kapitlet har remissats, skrivits om och justerats i över ett år.
Att kopplingarna till kunskap och lärande understryks än mer i kapitlet är föga förvånande, trots detta är det inte detaljstyrt utan lämnas ännu öppet för professionen att planera.

Vad som förvånar mig är hur ”friluftsliv” fick så stor plats i det sista förslaget.
Att fritidshemmet ses som en given arena för ett liv i natur och miljö.

När jag pluggade till fritidspedagog hade naturkurserna satt klorna djupt i utbildningen. Det var en handfull läger, fågeltentor(!) och herbarier.
Lite som att fritidspedagogerna är utbildningsväsendets skogsmullar.
Och visst går det hand i hand med en äldre bild av fritidspedagogens kompetens, men just därför blir jag förvånad över att en ny skrivelse kring fritidshemmets uppdrag är så präglat av friluftsliv.

Men, är det inte bra att kunna handleda barnen ute i miljön. Att kunna svara på vilka fåglar som sjunger idag och vilka blommor vi ser längs stigen?
Jo, så klart det är bra att kunna orientera sig utomhus med barn.
Men då borde vi lika gärna läst in oss på stadsplanering och arkitektur så vi kan handleda barnet genom närmiljön.
Vi borde ha läst på oss om olika graffiti och tags för att kunna svara på vilka målningar vi ser längs cykeltunneln.
Eller en konsthistorisk kunskap när vi besöker museet.

För närmiljö och samhällelig orientering borde vara större än stövlar och fiske.

Fritidspedagogik måste kunna vara större än den romantiserade bilden av barnet i skogen.

Andreas Nyberg / 20 maj, 2016 / Okategoriserade