Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Barnmenyn

”Barns liv levs i barndomar som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara.”

Barndomssociologen Berry Mayalls fras är ord som borde genomsyra alla pedagogers betraktelser av sitt yrkesutövande.
Om vi utgår från att det är vi som vuxna som definierar vilken barndom vi vill erbjuda barnen på fritidshemmet är det av yttersta vikt att ständigt rannsaka på vilka grundvalar vi bygger vår verksamhet.
Vår syn på barn. Barndom. Barnkultur.

För drygt en vecka sedan var det fritidshemmens dag, och vilken bild av fritidshemmets pedagogik valde vi som pedagoger att visa upp?
Många är exemplen på att dagen främst erbjöd allehanda aktiviteter. Det har varit allt från boccia, balansgång till prova på pilbåge och blåsa såpbubblor.
En bild av fritidshemmet som en arena för vuxeninitierade lekar och göromål.

Själv tycker jag det finns en risk att visa upp endast schablonbilden av fritidshemmet. Jag tror det missgynnar verksamheten att endast synliggöras som en arena för allaktiviteter.

Men förutom att det är en skev och enahanda bild av fritidshemmet vi visar upp, vittnar det också om en enahanda bild av barn och barndom.
För är erbjudna aktiviteter verkligen det mest festliga vi kan erbjuda barn när det är dags att fira fritidshemmet som pedagogisk institution?

Är det främsta i barndomen att vuxna serverar styrda lekar i lagoma doser?

Jag tänker att vår fäbless att organisera aktiviteter för barn riskerar att begränsa barns barndom.
Vi låter egna fantasis ramar begränsa barnets fantasi. För det är inte hög grad egna val vi erbjuder, utan det är snarare vårt eget urval vi serverar.

Jag kommer att tänka på barnmenyn på restauranger, där barns matintresse begränsas av vuxenvärldens bild av barns intresse för mat.
I stället för smörstekt sparris med jordärtskocka och ostslungad potatis erbjuds barnen korv och pommes frites. Eller pannkaka.
För det är så vi anser att barndomen bör vara.
(Samtidigt som vi paradoxalt nog ojar oss över att barnet petar i maten.)

Och så länge vi ser barn som aktivitetssökande korvätare kommer det vara vad vi serverar dem. Och på så vis blir det en självuppfyllande bild av barnet.

Vad händer om vi ser barn som politiska varelser? Eller som filosofiska individer? Kulturbärare? Kulturskapare?

Hur ofta charmas vi inte av barn när de uttrycker sina åsikter, mer än vi tar deras demokratiska väsen på allvar och respekterar deras ”nej”?

Så länge den barndom vi erbjuder filtreras genom vuxna måste vi vara aktsamma på hur snäva maskor vi har.
Vilken barndom vill vi konstruera och på vilka grunder förstår vi barndom som vi gör?

Hur ser vi barn som medskapare av sin barndom och inte bara mottagare av vår syn på den samma?

Kanske borde vi erbjuda portioner av sparrisen och jordärtskockan i stället för att endast servera pannkakan.

Barns liv levs i barndomar som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara.

Andreas Nyberg / 19 maj, 2016 / Okategoriserade