Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Om västbärande pedagoger

Att som personal bära väst utomhus har blivit ett vardagligt fenomen i den pedagogiska praktiken.
Många skolor och fritidshem kräver detta av sin personal, och en del enheter har det till och med inskrivet i sin plan mot diskriminering och kränkande behandling.
Efter en fråga på ett facebook-forum för rastaktivister tycktes det som att väldigt många pedagoger själva var nöjda med västen som redskap för ökad trygghet i utomhusmiljön. Fördelarna var bland annat ökad synlighet för barn och vårdnadshavare och att barn från andra avdelningar eller klasser enkelt kunde hitta åt i övrigt okänd personal.
Även om jag har full respekt för envars fria val att bära väst blir jag ändå bekymrad över den okritiska inställningen som tycks råda i frågan.

Västbärandet kan härledas till Olweusprogrammet, där ett av kraven är just att personalen ska vara västklädda på uteraster.
Olweus var ett av de antimobbningsprogram som granskades av Skolverket 2011, som ifrågasatte huruvida programmets disciplinära strategier är i enlighet med skolans demokratiska uppdrag. Olweus förenklade schablonbild av mobbning och mobbare kritiseras också av en av rapportens utredare Gun-Marie Frånberg, bland annat på grund av dess könsstereotyper.
Frånberg menare vidare att Olweusprogrammets strafftänkande, till exempel förordandet av timeout, inte hör hemma i dagens skola.

Men, tänker du kanske nu, är det inte lite långsökt att ifrågasätta västen på grund av Olweusprogrammets andra brister? Det går väl att plocka russinen ur kakan så att säga?
Jag menar, tvärt om, att det inte är en slump att västbärande är sprunget just ur en metod med den barnsyn Olweus förmedlar. Jag ser det snarare som ett varningstecken att strategin med västar har växt fram i ett sammanhang med en sådan föråldrad metodik.

Västbärandet kritiseras också av psykologen Bo Hejlskov-Elvén som menar att signalfärgerna riskerar ha en triggande effekt på barn med aggressionsproblematik och således får motsatt effekt vid konflikthantering.
Vidare ser Hejlskov-Elvén en tendens att pedagoger med väst mer sällan är delaktiga i lek eller aktivitet. Västen har i sig effekten på pedagogen att hen blir mer av en vakt än en deltagande vuxen enligt Hejlskov-Elvén.

Olof Jonsson, en av rastaktiviteternas pionjärer, ifrågasätter västen utifrån sin långa erfarenhet av utomhusaktivitet med barn. Jonsson menar att västen utgör ett hinder mellan auktoritet och lekande individ. Han var tidigare för västbärande men upplever nu att det snarare är en hjälp i mötet med barnen att inte bära väst. Även om västen snabbt syns kommer barn ändå hitta vuxna fort nog ändå om tid skulle vara en faktor, vilket det sällan är enligt Jonssons erfarenheter.

En iakttagelse är att vuxna på förskolan mer sällan bär väst ute, och att det kan ligga en skillnad i synen på syftet med ”rast” kontra förskolans ”utevistelse”.
Rastvaktsbegreppet florerar ännu och att låna signalklädsel från just vaktyrken skulle kunna berätta en del om vår syn på varför vi är ute med barnen.

Själv ser jag flera nackdelar med västbärandet. Dels skapar det en falsk känsla av trygghet hos såväl barn som personal, vilket riskerar att vi tappar fokus på de djupare aspekterna av trygghetsarbete. (Ett skräckexempel på tilliten till västbärande vuxna kommer från Gotland där en obehörig man nästlat sig in på skolgården iklädd väst.)
Trygghet måste i mina ögon bygga på den pedagogiska relationen mellan barn och pedagog, eller i andra hand på de pedagogiska metoder som ligger till grund för arbetet. Och vi kan synliggöra trygghetsarbetet på andra vis än via kläder.

En annan nackdel jag ser med västen är den tydliga skiljelinjen mellan barn och vuxen, och jag tror (som spin-off på Hejlskov-Elvéns tankar) att västen riskerar att skapa en barriär, i stället för syftet att överbrygga och skapa trygghet. I synnerhet hos de barn vi i övrigt har svårt att nå, och som vi upplever som skapare av just otrygghet. Vilket således hindrar västens ursprungliga syfte.

Ytterligare ett bekymmer med västbärandet är vilken arbetsmiljö vi skapar för vårt yrkesutövande om arbetsgivare kan detaljreglera hur vi skapar trygghet eller hur vi klär oss.
Jag ser en risk i att vi tappar tilliten till vår förmåga att fatta egna adekvata beslut baserade på kompetens och yrkets konstnärliga frihet.

Min pedagogiska grundsyn som fritidspedagog bygger på de naturliga och icke-formella mötena med barnen.
Där jag kan använda mig som person som pedagogiskt redskap för att skapa relationer, som i sin tur skapar trygghet.
Detta behöver jag inte en väst för.
Snarare tvärt om så kommer västen ligga som en hinna över mig, såväl bildligt som bokstavligt.
Jag är väldigt mån om de pedagogiska filter jag själv skapar i samspel med barnet, och pådyvlade klädesplagg hindrar denna genuinitet.

Västbärande är bara en ytlig insats för trygghet, vilken jag anser oss klara oss utan om vi lägger fokus på djupet.
Och det är för mig inget sammanträffande att västbärande och Olweusprogrammet är tätt sammankopplade. Tvärt om bekräftar det min känsla för vilken syn på barn och på vårt uppdrag som förmedlas via väst där trygghet anses skapas bäst genom maktutövande.

Med det sagt har jag inga invändningar mot den pedagog som själv väljer att ha väst. Det är just den professionella förmågan att kunna bedöma jag vill understryka.
Din bedömning är väst -min inte. Vårt mål är det samma och den tilliten måste vi kunna ge varandra och få av våra ledare.
Det är en yrkesstatus mer värd än 10.000:- extra i månaden.

Andreas Nyberg / 21 mars, 2016 / Okategoriserade

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *