Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Att arbeta med språkbruk

Att arbeta för att förmedla ett nyanserat språkbruk bland barn och unga kräver att pedagogerna dels har en förförståelse i ungas språkliga relation till vad som generellt uppfattas som negativt språkbruk och dels en viss kunskap kring de juridiska ramverk som omgärdar barns språkbruk. För att kunna skapa ett framåtsyftande arbete kring språkliga kulturer inom den pedagogiska praktiken sammanfattas här kort dessa aspekter samt det kunskapsmässiga innehållet kring språkbruk.  för att senare klargöra ett praktiskt arbetssätt med barn och verksamhet.

Den sociolingvistiska aspekten

Anna Gunnarsdotter Grönberg, språkvetare vid Göteborgs universitet, menar att inträdet av könsord kommer dels via en bredare språklig influens från språkkulturer med andra tabun. Men också att de tidigare religiöst kopplade uttrycken förlorat i slagkraft i och med sekulariseringen av Sverige och således fyller könsorden behovet av att bryta mot normer. När ett visst språkbruk normaliseras tappar det sin kraftfullhet, vilket vi kan se på ordet “tjej” som idag anses vara ett neutralt ord men som för bara ett par generationer sedan ansågs vara väldigt grovt.

Gunnarsdotter Grönberg menar vidare att det ökade bruket av könsord kan vara en motreaktion från pojkar mot att flickor i större utsträckning använder “fult” språk. Att pojkar anammar ytterligare tabuöverskridande ord för att upprätthålla könsgränser, och det inte behöver betyda att språket i sig blivit råare.
Att flickor själva kan använda “bitch” eller “hora” som tilltal mellan varandra kan enligt Gunnarsson Grönberg vara ett tecken på att orden återerövras av den benämnda gruppen och att orden på så vis kan mista sin negativa laddning (som tex HBTQ-rörelsen som återerövrat “gay”, eller hur svart populärkultur kan återerövra n-ordet). Gunnarsson Grönberg menar dock att det vanligaste förhållningssättet till könsord bland pedagoger tycks vara det negativa, att de uppfattas bli ett upprätthållande av könsnormer och att dessa internaliseras genom att flickor själva brukar orden.

Som pedagog kan det vara lätt att se på språklig utveckling som ett tecken på ett moraliskt förfall där fula ord ständigt ökar, men med ovanstånde perspektiv i bakhuvudet kan vi börja med att förstå att kraftuttryck alltid behöver trotsa normer och tabun. Och på så vis alltid fungera som en avståndsmarkör mellan generationer, eller andra grupper. Och att tidigare grova ord allt eftersom normaliseras eller på annat vis tappar sitt värde vilket kräver en ny uppsättning kraftuttryck med nya tabun.
Samtidigt som den vardagliga terminologin hos unga konstant kommer bli mindre kränkande, kommer kraftuttrycken alltid uppfattas som mer laddade. De är två separata fenomen, som vi som pedagoger möter och ansvarar för.

(Från denna text.)

Barn och yttrandefrihet

Barn i fritidshem, förskoleklass och skola omfattas av den grundlagsskyddade yttrandefrihet vi har i övrigt samhälle. Det innebär att verksamhetens ordningsregler inte får inskränka på yttrandefriheten, såvida den inte bryter mot lagen, tex hets mot folkgrupp, förtal eller förolämpning. Således kan vi inte upprätta arbetet med språkbruk som en uppsättning regler vilka begränsar barns möjlighet att yttra sig.

Vad det gäller yttranden som är kränkande mot ett annat barn, måste vi som personal agera enligt lag. Detta agerande får dock inte inskränka på yttrandefriheten genom att bli en disciplinär åtgärd riktad mot hen som fällde yttrandet, utan måste vara ett sakligt framhävande av värdegrunden. Barn har alltså en demokratisk rätt att yttra sig fritt, såvida det inte är brottsligt, medan personalen har en demokratisk skyldighet att agera mot yttranden som strider mot värdegrunden på ett sätt som inte inskränker på yttrandefriheten.

Personalen å sin sida är i egenskap av offentligt anställda begränsade i sin yttrandefrihet utifrån värdegrunden. Således ska personalen aldrig förhålla sig värdeneutralt, utan i alla lägen framhäva värdegrunden utan att inskränka på barnets yttrandefrihet.

För att ett uttalande ska anses som kränkande eller trakasserier måste det riktas mot enskild person eller grupp, med en viss medvetenhet om att den som utsätts upplever det som kränkande. Ett generellt uttalande eller en generell attityd är i huvudsak inte kränkande mot person i den mening lagen åsyftar. Ordinära bråk bland yngre barn eller eller äldre barns retsamma jargong bör heller inte räknas som kränkande behandling i lagens mening.

Förutom värdegrunden finns i läroplanen riktlinjer för hur pedagogen ska arbeta för att utveckla en djupare språkförmåga hos barn.

Såväl kapitel 3 (förskoleklassen) som kapitel 4 (fritidshemmet) beskriver att undervisningen ska arbeta med ord och begrepp som uttrycker behov, känslor, kunskaper och åsikter. Hur ord och yttranden kan uppfattas av och påverka en själv och andra.

I kursplanen för svenska anges som centralt innehåll ord och begrepp som används för att uttrycka känslor, kunskaper och åsikter.
Ords och begrepps nyanser och värdeladdning. Hur ord och yttranden uppfattas av omgivningen beroende på tonfall och ords nyanser.

Vårt gemensamma arbete måste alltså vila på den värdegrund vi är ålagda att förmedla i alla situationer, samt det centrala innehållet kring språkbruk. Och vila på utbildningens krav på saklighet, men samtidigt inte fungera som beteendekorrigerande eller inskränkande på yttrandefriheten

Andreas Nyberg / 30 augusti, 2017 / Okategoriserade