Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Pedagogiken och islamofobin

Vid mitt första arbete som fritidspedagog efter mina studier hamnade jag på en arbetsplats där många barn valde att inte delta i den gemensamma julavslutningen som då var förlagd i den närbelägna kyrkan. Alla hade skäl kopplade till sin trosuppfattning. En del var ateister, någon annan Jehovas vittne och andra var muslimer. Detta i sig var inget bekymmer, skolan lät barnen välja att avstå från kyrkobesök utifrån etiska eller religiösa orsaker. Det löstes oftast med att barnen stannade kvar i skolan och gjorde annat, men här började synen på “den andre” uppdagas. Till en början uttrycktes det av personalen att denna stund, som av övriga barn spenderades med gemenskap och samhörighet, skulle kompensera de muslimska barnens tidigare ledighet vid eid -och därför fyllas med skolarbete. Resultatet blev att medan de andra barnen gick i ett gemensamt tåg till kyrkan fick de som inte villa vara i kyrkans lokaler jobba med skolarbete. Och som om det utanförskapet inte var nog där började personalen tycka det var orättvist att viss barn “slapp” gå till kyrkan genom vinande decembersnö vilket ledde till beslutet att de barn som av etiska eller religiösa skäl valde att inte närvara i kyrkan var tvungna att gå till kyrkan och sedan tillbaka för att jobba med skolarbete. Dessa beslut slog alltså främst mot barn med muslimsk tro. Det var ju de som skulle arbeta igen missat skoljobb.

Efter något år på min arbetsplats tog jag upp detta till diskussion, och slutligen planerade vi om julavslutningen till att inkludera alla barn genom att förlägga den utomhus på skolgården.

Det blev en hel del knorrande bland kollegiet, men rektorerna stod på sig och fick ytterligare luft under vingarna när kommunens skoldirektör lyfte detta som ett fantastiskt exempel på hur verksamheten förhåller sig till sina barn och elever och arbetar inkluderande (eller icke-exkluderande som jag föredrar att kalla det).

Att belsuten kom att rikta sig mot barn av muslimsk bakgrund är förstås ingen slump, dels är utbildningsväsendet djupt präglat av en etnocentrisk världsordning med en reproduktiv bild av “den andra”. Och dels är den samhälleliga bilden av islam generellt baserad på många fördomar vilka förstås också smittar av sig på pedagogers syn på islam och muslimer.

Jag tänker att i dagar som dessa, med ökad rasistisk organisering, fler och fler rapporter om ökad diskriminering utifrån religion och i en tid där det finns politiska poäng att vinna i en ökad klyfta mellan vi och dem är det av yttersta vikt att utbildningsväsendet inte ger vika för populistiska fördomar. Jag tror inte fritidspedagoger behöver läsa teologi eller religiösa skrifter, jag tror snarare vi måste komma till den enkla slutsatsen att muslimer inte är väsensskilda från icke-muslimer.

Vi måste helt enkelt falla tillbaka på fundamenten som vår värdegrund vilar på -respekten för olikheter. Och förståelsen att vi i de allra flesta fall inte är så olika. Det är lätt att falla i fällan att tro att muslimer skulle vara en enhetlig grupp, och inte enskilda individer med olika tolkningar och olika perspektiv på sin tro.

Som pedagoger är vi skyldiga att låta hemmet fostra barn utifrån sin tro, vilket grundar sig i europakonventionens kapitel om religionsfrihet. Det ingår inte i vårt uppdrag att ifrågasätta hemmets tro eller traditioner. Därför är våra privata åsikter om tro irrelevanta för vårt yrke och ska inte påverka vår profession. Vi ska konstant vila på vår värdegrund och dess demokratiska öppenhet för mångfald och pluralism.

Det finns extremt många fördomar om islam, många är så vedertagna att folk förhåller sig till att de är sanning. Att ondgöra islam har har sin historia, från korstågen (där muslimer inte sågs som människor) via kolonialismen fram till idag.

Jag tänker inte redovisa islamofobins historia, eller dess upprätthållande, även om det är bra fördjupning för de pedagoger som är intresserade. Jag uppmuntrar er att ta del av den kunskapen.

Men jag tänker att en beredskap för att bemöta fördomar inte behöver vila på teologisk kunskap (även om den är bra att falla tillbaka på i konkreta fall) utan så enkelt som att reagera direkt vid generaliseringar.

Det finns som sagt lika många tolkningar och personliga relationer till tron som det finns troende, således är varje mening som “islam är…” en varningsklocka.

(“Sjalen är…”, ständigt provocerar sjalen. Precis som kvinnors val av kläder ständigt provocerar.)

Vi måste börja bemöta dessa vanföreställningar. Idag.

Vi måste börja i fikarummet, på personalmötet, i facebookgruppen. Hela tiden.

Islamofobi är en form av rasism, och rasism bemöter vi med kunskap. I synnerhet när vi arbetar i kunskapsvärlden med en tydlig och klar värdegrund.

Andreas Nyberg / 28 augusti, 2017 / Okategoriserade