Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Det pedagogiska samtalet

Jag minns en gång för många år sedan när jag besökte en av de större konferenserna för fritidspedagoger. I publiken satt hundratals ”experter på sociala förmågor och gruppdynamik”. En av dessa fritidspedagoger i publiken engagerade sig extra mycket i interaktionen med föreläsarna och pratade högt och öppet om sitt eget liv inför åhörarna. Efter några utlägg från hen började publiken sucka, viska elaka kommentarer och högljutt hyssja. De sociala experterna hade blivit en mobb riktad mot den i gruppen som stack ut.

I många samtal kring pedagogiska spörsmål brukar tonläget kunna skruvas upp och det tycks mer bli en batalj i att försöka sätta dit varandra, oftast genom stickspår, istället för att föra en saklig diskussion om frågan i sig. Och många gånger ersätts sakliga resonemang och koppling till vetenskap, styrdokument eller erfarenheter med personangrepp. Själv har jag under mina yrkesverksamma år blivit kallad (och sett andra bli kallade) det mesta, och anklagad för allehanda baktankar. Av pedagoger. För att vi vill diskutera pedagogik. Med pedagoger.

Jag tycker det är en farlig väg för fritidspedagogisk utveckling att yrkesutövarna kan ha så svårt att ta till sig av olika perspektiv och att få sitt eget perspektiv ifrågasatt. Samt att hellre lägga energin på att misstänkliggöra person hellre än att resonera kring meningsskiljaktigheter. Ett samtal kring vårt uppdrag ska kunna vara högt, brett och tillåtande.

Vi måste kunna stå upp för vår åsikt, ifrågasätta varandra men samtidigt lyssna empatiskt för att få samtal som utvecklar och utmanar. 

Gissningsvis är det lätt att gå på person istället för sak när vi själva saknar professionellt fog för våra åsikter och således redan rör oss i personliga och privata marker. Slutsatsen borde då vara att direkt vi angriper person har vi slutat vara professionella, och därmed har vi slutat prata yrkesutveckling. 

Kan det vara så att vi provoceras av diskrepansen mellan vår privatperson och våra pedagogiska riktlinjer? Att klyftan mellan praktik och teori blir smärtsamt stor? Men måste vi alltid leva fullt ut som vi lär? Finns det inte en utvecklingspotential i att ha högre ambitioner än vad vi omdelbart kan uppnå? (Gentemot barn måste vi förstås vara modell i handling och leva som vi lär, men behöver vi alltid det gentemot våra mål?) Jag tror vi tjänar mer på att sätta ribban högt för våra ambitioner och att vi tar oss modet att rannsaka oss själva och vår omgivning för att nå dit. Vi vill ju inte fastna i ramfaktorernas begränsning av våra tankar och idéer. Fritidshemmets kvalitets ligger i händerna på pedagogerna och utvecklingen formas av hur vi för våra samtal. Fritidshemmets professionalisering ligger i våra egna händer och den processen förutsätter förmågan att kunna bli ifrågasatt -sakligt. 

Andreas Nyberg / 16 april, 2017 / Okategoriserade