Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Modersmålet och fritidshemmet

Så kom det nya kapitlet för fritidshemmet in i läroplanen, och även om det förstås är vanskligt att på ett fåtal sidor lyckas precisera fritidshemmets uppdrag och syfte känns det som att Skolverket både lyckats avgränsa innehållet och samtidigt låta texten vara öppen för behovsstyrd tillämpning. Kapitlet ger möjlighet för den sjuåriga progression som fritidshemmet omfattar och kan appliceras på såväl sex- som trettonåringen.

I kapitlet finns många bra formuleringar och ingångar för en gedingen undervisning i fritidshemmet. Men mening en tycker jag sticker ut extra mycket:

”Dessutom ska undervisningen sträva efter att på olika sätt skapa möjligheter för elever med annat modersmål än svenska att använda både svenska och sitt modersmål.”

Fritidshemmets målstyrda processer mot utveckling och lärande samt omsorg ska alltså sträva efter att låta barn tala valfritt modersmål. Detta inbegriper i stort sett hela fritidshemmets verksamhet, i synnerhet med det situationsstyrda lärandet för ögonen. Läroplanen ger således barns modersmål utrymme i hela fritidshemmets pedagogiska praktik. Det är en stor och fin mening där barnets medmänskliga rättigheter konkretiseras. 

Barns modersmål har haft en brokig historia i svenskt utbildningssfär. Ända fram till slutet på 1950-talet var minoritetsspråk förbjuda i skolan och barn som talade tex meänkieli eller samiska riskerade att bli straffade.

Idag är dock rätten att fritt tala modersmål juridiskt skyddad av språklagen.  

Vidare fanns det ända fram till 1990-talet en vanföreställning om att flerspråkighet riskerade störa barns språkliga utveckling, vilket gjorde att modersmålundervisning snarast sågs som bekymmersam än som språkutvecklande. 

Idag vet vi dock att flerspråkighet utvecklar såväl modersmål som andra språk, och att den mest framkomliga vägen att utveckla ett djupt andraspråk går genom modersmålet. 

Men trots att modersmålet står under såväl juridiskt som didaktiskt skydd hör jag ändå pedagoger med skepsis, eller till och med förbud, mot barns användande av språk på fritidshemmet. 

Jag utgår från att få pedagoger ifrågasätter de språkvetenskapliga aspekterna, utan snarare att synen på bruket av modersmål står närmare det misstänkliggörande som minoritetsspråken utsattes för innan 1957-års påbud mot språkförbud. 

De resonemang jag hört kring förbud mot modersmål på fritidshemmet handlar just om misstänkliggörande.

”Språket kan användas för utfrysning.”

”Det ger barn möjlighet att prata ont om andra.”

”Det riskerar en uppdelning mellan barn.”

Ett ganska vanligt fenomen som syns här är att tillskriva ansvaret på var saker yttrar sig (modersmål) hellre än på fenomenet (kränkningar) i sig. Tanken att förbjuda symtom kan vi återfinna i mycket av fritidshemmets praktik, där också fokus ligger på arenan mer än på innehållet. Tänker vi att det aktuella modersmålet är svenska kommer vi också kunna hitta utfrysning, uppdelning och elaka ord, men ytterst få skulle komma på tanken att förbjuda svenska. Kränkningar kan förekomma var som helst, i det talade språket, i papper och penna, i hopprep. Men precis som med modersmålet är det inte i själva papperet eller pennan bekymret sitter, utan i en dysfunktionell gruppdynamik där kränkningar förekommer. Vi kommer inte i något av fallen komma åt bekymret med en kränkande kultur genom att angripa de symtom som uppstår. Men det är inte i materielet vi behöver lägga fokus, symtomen måste leda oss till den egentliga problematiken. Dessutom är det ett märkligt förfarande att kränka barns rättigheter med syfte att minska antalet kränkningar. 

Modersmål är även ett skolämne reglerat i läroplanens kursplaner, och det vore således lika märkligt att förbjuda modersmål som att förbjuda matematiska begrepp i fritidshemmets undervisning. 

Maktaspekten är överhängande i de fall där barn äger ett kunskapsmässigt försprång -vilket synliggörs när modersmålet ger barnen större skydd från pedagogens maktutövning. Men som fritidspedagoger borde vi inte provoceras av att barn besitter ett språkligt övertag, tvärt om. Det borde ses som en fenomenal tillgång för såväl barn som pedagog att få befinna sig i en bred gemensam språkflora. I synnerhet i en undervisning som 

”…ska ta tillvara olikheter och mångfald och på så sätt ge eleverna möjlighet att fördjupa sin förståelse för olika sätt att tänka och vara.”

Läroplanen ger modersmålet ytterligare tillträdesrätt på fritidshemmet och jag hoppas kapitel 1, 2 och 4 ger pedagogerna ännu större anledning att arbeta med de grundläggande värdena -istället för att sopa sina egna tillkortakommanden under en matta av förbud. 

Andreas Nyberg / 17 mars, 2017 / Okategoriserade