Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Arga lappens pedagogik

Jag upplever att allt fler delar bilder som dessa även i pedagogiska forum. För mig är detta en utveckling som är negativ på flera vis.

Dels för att arga-lappen-metodiken, som möjligen passar i tvättstugan, inte bör höra hemma i pedagogisk praktik med ansvar för att upprätta god samverkan med hemmet. Att på ett förmanande och moraliserande vis inkräkta på vad vårdnadshavaren ska göra och inte gynnar knappast bra samverkan, eller den pedagogiska strävan verksamheten har.Att hänga upp en lapp där föräldern skrivs på näsan riskerar alltså att få motsatt effekt.

Nästa bekymmer blir att vi som pedagoger avsäger oss ansvaret för vårt uppdrag när vi lämnar det till vårdnadshavare att skriva under en lapp. Vi säger alltså att kränkande språkbruk inte är något för pedagogerna att arbeta med, utan ansvaret lämnas till hemmet genom en lapp som ska skrivas under. Likt en betygsättning i uppförande.Genom att uttrycka ”nolltolerans” indikerar vi att problemet är barnets/hemmets snarare än pedagogernas.

Varje gång pedagogen avsäger sig sitt ansvar avsäger hen sig också möjligheten att arbeta med sakfrågan.

Ponera att hemmet tycker svordomar och könsord är helt ok, då återstår bara för pedagogen att tillåta det barnet att fortsätta använda det språkbruk hen nyss tyckte var problematiskt nog att införa nolltolerans emot. Vilket förstås riskerar motsatt effekt.

Ytterligare ett bekymmer är att pedagogerna avsäger sig sin egen pedagogiska auktoritet genom att hänvisa till regler eller till hemmet. Istället för att ta sitt eget ansvar över situationen.

Risken för motsatt effekt blir överhängande. Visst men lappen kanske bara är en del av ett större arbete kring språkbruk, kan någon invända. Det utgår jag från, men lappen i sig slår undan fötterna för övrigt arbete på grund av tre ovanstående.

Det är lappen som skyltas med, det är den som är reklampelaren för skolans arbete med språkbruk. Och så länge skolan skyltar med nolltolerans och hemskickad lapp kommer det uppfattas som de viktigaste insatserna.

Detta är en av de stora bekymren generellt i pedagogisk praktik, fokus läggs på det reaktiva. Och det proaktiva och aktiva arbetet får ligga i skuggan. Det är en upp-och-nervänd pyramid med lika stor risk att tippa.

Vad det gäller såväl svordomsskylten som mobilditot sätter båda enorma krav för pedagogen att efterleva. Dels för att själva leva upp till de principer de skyltar med och dels för att lyckas upprätthålla rent praktiskt genom att lägga fokus på att släcka bränder.

Vidare blir det ett högt fall från den moraliska hästen vad det gäller ”viktigaste mötet är med barnet”, då ingen pedagog vid varje tillfälle prioriterar mötet med barnen högre än andra delar av sin arbetsdag.

Det blir väldigt svårt att skapa en moralistisk standard för vårdnadshavare som pedagogerna själva inte klarar av att leva upp till. För troligen svarar pedagogen emellanåt i avdelningens telefon, eller har planeringstid, eller pratar med kollega, eller har rast. Med flera tillfällen där mötet med barnet inte sätts i första hand. Och således inte är livets viktigaste alla gånger.

Men förstås, det kan kännas skönt att passa över ansvaret till någon annan. Problemet blir dock att vi samtidigt avsäger oss vårt pedagogiska ansvar och med det vår yrkesstatus.

Läs mer här.

Andreas Nyberg / 4 februari, 2017 / Okategoriserade