Reflektioner kring den pedagogiska praktiken.

Fritidshemmet och mobiltelefonen

Lite nu och då dyker diskussionen om mobiltelefonens varande på fritids upp. Ofta läggs då fokus på själva telefonen som ett problem i sig. Barnen kan kränka varandra, de kan exkludera och det kan bli en statusmarkör.
Jag tycker det är lite märkligt att vi lägger sådan fokus på den enskilda prylen istället för att granska en rådande gruppkultur där ovanstående beteenden tillåts växa fram.

För det är ju inte telefonen i sig som är bekymret, den är ju bara ett symtom på att gruppen kanske inte fungerar fullt ut som vi vi önskar. Och att förbjuda symtom skapar sällan bättre hälsa. Det brukar fritidspedagoger ha i sin yrkesstolthet -att kunna se lärandet i alla situationer och att jobba för en konstruktiv gruppdynamik. Då bör ju det förstås även gälla mobilen.

Istället för att titta på isbergets topp, och anta att den är negativ, bör vi gräva oss djupare under ytan.

Om vi jämför mobiltelefoni med tex fotboll kommer vi se att alla negativa aspekter hos den ena aktiviteten kan återfinnas i den andra. Men vi skulle förstås inte förbjuda fotboll, trots att den riskerar kränkningar, exkludering och statusmarkering. Nej, istället väljer vi förstås att arbeta med dessa bitar tillsammans med barngruppen. Således kan vi också göra det kring mobilen.

Vi bör alltså främst kika på den orange delen och inte lägga så mycket fokus på den gula. Toppen av pyramiden måste leda oss neråt.

Men förbud kommer ur maktlöshet, och kan det vara så att pedagogen inte känner sig kunna ha makt nog över barnets egna arena och därför förordar förbud?

Kan det vara så att populärkultur skrämmer, inte bara den äldre generationen, utan även pedagogen? Precis som kepsen för tio år sedan. (Trots att just pedagogen bör ha en öppen relation till just ung kultur. Och istället låta den fungera som språngbräda för lärande.)

En annan bias för pedagogens relation till mobilen är synen på lek. Att mobilanvändandet inte passar vuxna föreställningar för att kvalificeras som lek eller aktivitet.

Det är en vanlig genusfälla att lek och aktivitet ska definieras av maskulint kodade sysslor. Och det kan vara en rimlig förklaring till att fotbollen trillar genom de maskor som filtrerar bort mobiltelefonen.

Som pedagoger är det enkelt att förbjuda eller döma symtomen. Det är lätt hänt att mäta nya företeelser med andra måttstockar. 

Utifrån det uppdrag vi har i undervisningen på fritidshemmet är mobilen ett fenomenalt redskap.

Så här skulle jag precisera fritidshemmets syn på mobiltelefoner:

Smarta telefoner är för flera barn på avdelningen ett viktigt redskap för meningsfull fritid, lek samt rekreation. Men kanske främst en arena för socialt relationsskapande och identitetsutveckling. Att använda sin smarta telefon ger barnen möjlighet att låta undervisningen utgå från, och tillvarata, deras egna intresse. Det skapar konkreta möjligheter att utveckla en säker och ansvarsfull kommunikativ förmåga i miljöer barnet befinner sig. Barns användande av smarta telefoner är ett ypperligt tillfälle att diskutera och handleda hur de i digitala miljöer kan agera ansvarsfullt för sig själva och andra. Något som är en viktig kompetens för unga idag, och något vi som pedagoger inte kan förbise i det uppdrag vi har.

Lästips

Mobiltelefoner i skolan

Om mobiltelefoner i klassrummet

Andreas Nyberg / 17 januari, 2017 / Okategoriserade